Om en händelse utspelar sig mellan ett gäng människor, vem av dem bestämmer då efteråt hur det hela ska återberättas? Vem får lov att förklara vad som hänt om någon undrar?

Man kan ju mena att det inte spelar någon roll vem som återberättar, det som har hänt har hänt, oavsett hur det beskrivs, och alla var ju med om samma sak - vem som återbeättar har ingen betydelse?

Men vi minns olika, och vi har olika fokus. Någon kanske tänker på de egna tillkortakommandena i situationen, någon annan kanske kanske funderade på vad klockan var, och så vidare. Någon kanske inte brydde sig hela tiden utan bara vissa stunder.

Det är viktigt att man lyssnar på fler än en, eller kanske också på fler än sig själv, om man undrar vad som hänt. Om något hänt i verkligheten har det ju inte bara byggt på mina sinnesintryck, utan är faktiskt, egentligen, oberoende av dessa, dock inte i min förståelse av vad som hänt. Det är bra om man har med sig detta!

Ärligt talat uppskattar jag inte det sociala spel som utspelas i sammanhang då människor upplever att de inför det motsatta könet måste prestera och prestationen innebär någon typ av tävling med de andra av samma kön. Aldrig annars blir människor så barnsliga som när de tror att det krävs av dem att deras manlighet/kvinnlighet manifesteras genom att de tror att de måste öka sin egen status genom att sänka andras.

Jag tycker i och för sig att det sociala spelet i allamänhet kan vara ett problem. För det riskerar ofta att leda till att just handa om hur var och en kan klara sig vidare utan att tappa något anseende. Av sådant blir det inte bra. När jakten på att behålla masken blir viktigare än att ha trevligt som sig själv, utan att tvingas att hålla vakt, byggs inga goda relationer.

Jag brukar ofta göra en poäng av att alla svar i relationsspalter i tidningarna - vilket problem det än gäller - bygger på att man ska "prata med varandra". Det säger mycket om vårt lilla, kalla land, där alla ska klara sig själva.

Inför fastan tänker jag att jag passa på att vara lat och ostrukturerat. Jag tänker nämligen att årets fasta ska ha som utgångspunkt att jag ska skaffa mig en stabil morgonvana. Jag vill gå upp vid samma tid varje morgon, utom lördag, och jag vill också skaffa en kalender och använda min tid bättre, mer schamalagt.

Fastan ska vara uppoffrande, och sovmorgon är för mig något trevligt (även om det kan ställa till för hur resten av dagen används) som jag får offra. Undrar om jag klarar av det? Jo, det gör jag nog.

Men just nu skiter jag i tider och sådant, så som en sista liten suck av välbehag... :)

Många som klagar på Svenska kyrkan på olika sätt, ofta med rätta, verkar en aning bortskämda. De kanske längtar tillbaka till en tid utan religionsfrihet där människor kommenderades till kyrkan varje söndag. Numera måste kyrkan vara ute och slåss bland alla andra tänkare och tyckare för att vinna själar.  Här brister självförtroendet verkar det som. Alla de som högljutt hörs internt på olika ställen i Svenska kyrkan, är totalt okända i resten av Sverige. Det krut de lägger på att övertyga varandra om vem som har det värst borde de istället ha till missionsarbete gentemot alla de människor som fallit offer för de idéer som vårt kommersiella, stressamhälle bygger på.

De som gnäller och klagar kan inte på ett bra sätt marknadsföra sin kyrka, tycker jag. Det finns nämligen både frid och glädje i överflöd åt den som hämtar kraft hos Gud. En gång såg jag på TV hur en grupp Pingstvänner, tillika kristdemokrater, var väldigt arga för att samhället inte ville samma sak som de. När de bad som var det i bitterhet och inte i glädje, upplevde jag. Bitterhet må vara en drivkraft, men inte någon god sådan.

Om man tror mer på Gud, och mindre på att man själv måste prestera, och om man litar på att Han finns på riktigt så behöver man inte försvara Honom. Jag behöver inte försvara min egen existens, jag behöver inte försvara tyngdkraften – jag och tyngdkraften finns i alla fall. Så måste det ju också vara med Gud, om han finns. Han är, oavsett vad jag tror. Egentligen är den insikten sådan att den räcker mycket långt, både i missionsarbete och att hoppas på för kyrkans skull. När Aposteln Paulus uppmanade sina bröder att alltid vara glada så var det inte för att de på den tiden levde i paradiset bland idel trosfränder. Nej, tvärtom.

Den som hämtar sin kraft från Gud behöver inte vara arg och sur, trots motgångar. Gud kallar oss att göra gott, och det kan vi göra på så många andra sätt än genom att klaga.

Det har talats en del i media om sexköpande poliser och andra makthavare som under hösten-vintern pekats ut som torskar. Vad är grejen med att folk, mest män, som är gifta och rika, men inte kan nöja sig med vad de har utan bara vill ha mer och mer ständigt. Har ingen uppfostrat dem till att blir vuxna, sådanna som inte bara vill ha utan också vill ge.

Vi har så lätt att trassla in oss och förväxla gott och ont. Att vi kan ha sex är ju kopplat till att vi ska kunna ge liv, genom kärlek. Det är fantastiskt. Kärleken kräver ömsesidighet och en vilja att ge. Om man glömmer detta blir livet väldigt sterilt på något sätt. Det går att njuta av sex utan att vara kär, på kort sikt. Det blir som att ta en cigarett, i beroendet skapas ett sådant ha-begär som gör att man måste ha mer och mer, tänja på gränserna längre och längre.

Alla söker efter kärlek, det är ju sådanna vi är, vi vill bli älskade, det är naturligt. Eftersom kärlek och sex är så sammankopplat, då kärlekens mål - livgivande - inbegriper sex, så tror vi kanske att sex i sig självt skulle vara gott. När vi inte förstått och upplevt vad kärlek, i verkligheten är, vet vi inte vad vi i grunden söker efter. Och det är ett problem...

Ska äntligen se Milennium-trilogien.

Ja.

Bra!

Ibland, ofta i ny grupp, tänker jag: Nu håller jag mig lugn. Det går inte så bra. I början sitter jag tyst och väntar och tänker, men när jag väl tagit mig in i samtalet brukar jag ha svårt att ta mig ur det. Jag kanske presenterar en tanke, sedan säger någon annan något annat (och jag tänker: "om du fattade vad jag sa förut, så skulle du inte säga så"), och då blir jag ju tvungen att räcka upp handen igen, för att "reda ut" saker och ting.

Vem tror jag att jag är?

Jag är "rolig" i mina inlägg, humoristisk liksom. Det är bra, men jag tänker ofta: "Nu ska jag inte prata för länge - jag vill inte ta någon annans tid - så därför pratar jag snabbt istället, jättesnabbt."

När jag gör det kanske folk inte riktigt hör vad jag säger, och då kanske de inte får ut något av mina inlägg, och då måste jag ju kasta mig in i samtalet igen.

Någon borde säga: "Tyst nu, låt folk vara ifred." I varje fall ibland.